Mamma <3

Många säger att inget händer efter döden att man liksom bara försvinner. Det tror jag inte på. Förmodligen för att jag måste tro på något för att orka gå vidare. För att kunna gå vidare. Alla är vi olika. Kommer ihåg när sista tiden var kommen. När det inte gick att förneka längre. Då hopplösheten blev som störst. Fanns inget mer att göra. Jag och syrran kunde inte sluta gråta. Det gick liksom inte. Jag kom ihåg att jag tänkte, skärp dig nu Elina, tänk hur många som har det värre än dig. Just då gick det inte att tänka så. Antagligen för att det fanns så många andra som förtjänade att dö framför dig just då mamma. När jag och syrran satt utanför sjukhuset denna dagen då vi alla hade insett att det snart skulle vara över så sa jag till henne att jag trodde att du var utvald för att dö bara för att du är så mycket bättre än alla andra så du förtjänar att komma till en bättre plats, ett nytt kapitel. Vi trodde på det. Det blev vår tro.

När dagen var kommen så höll jag din hand. Det var inte långt kvar. Nu var det inte veckor längre, nu var det minuterar. Pappa skulle bara hem fort och ta en dusch och syrran ut med Budda. Då passade du på att i lugn och ro ta dig till nästa kapitel. Äntligen skulle du slippa lida, slippa kämpa. För det gjorde du. In i det sista. Det var du mamma. Du kämpade alltid, man skulle aldrig ge upp, aldrig klaga och man skulle alltid se allt som en lärdom och vara positiv. Det har vi verkligen fått lära oss.
Jag har många minnen då jag varit arg och ledsen. Tyckt att livet varit skit och orättvist. Då sa du alltid. Allt som händer har en mening. Den meningen gör det så mycket enklare ibland. Du trodde på någonting. Något väsen. Solen sken, det var eftermiddag. En sådan eftermiddag som du hade älskat att vara i trädgården och pilla med dina blommor. En sådan dag blev dina sista andetag och bara en kort stund efter dem andetagen fanns det en stor nattfjäril inne i rummet. Mitt på ljusa dagen. En nattfjäril! Det finns ett kapitel till.
Jag har så många frågor som jag aldrig kommer får svar på. Så många minnen som aldrig kommer försvinna. Så mycket lärdom som jag kommer bära med mig i hela livet. Så mycket sorg som aldrig kommer bli mindre och saknad som bara blir större. Jag tänker på dig varje dag. Allt i mitt liv har något förknippat med dig. Framförallt hästarna. Jag hade bestämt mig för att inte ha kvar några hästar eftersom det inte va samma sak längre. Jag har alltid tänkt att dem var mitt liv och det är dem, dem betyder så otroligt mycket, men utan dig är det bara så tomt. En stor tomhet som inte går att beskriva. Jag har hästarna kvar, för försvinner dem så försvinner ännu en del av dig. Det är min terapi på något sätt mamma. Även att den terapin suger ibland så fungerar det. Jag tror det i alla fall. Jag försöker att inte ha så höga krav längre. Jag försöker hitta lyckan igen. Det går ganska bra. Jag ger inte upp, vi ger inte upp mamma. Vi kämpar precis som du. Jag älskar mina hästar. Och morsan du ska se gangster, din ögonsten. En del av dig finns inom honom.
Du hade en önskan när du visste att det var över. När du visste att det var ingen ide att kämpa längre. Den önskan var att vi skulle mår bra. Att vi skulle försöka leva som vanligt. Att vi skulle ta hand om varandra. Det gör vi. Vi försöker leva upp till din enda önskning. Det är svårt. Det är hopplöst ibland. Vi bryter ihop. Men vi reser oss upp igen och försöker fånga dagen. För det är det du hade velat. Att tiden läker alla sår är struntprat, man lär sig leva med såren och plåstra om dem.