VI!!!!

VI,VI, VI, VI!!!! Jag bara älskar ordet VI! Vi ska, vi såg, vi gjorde OCH VI LEVER!

Även att jag hade vant mig rätt bra vid att vara själv och ta kontakt med nya människor så var det en underbar känsla när Daniel entrade flygplatsen i Delhi. Jag hade nog förträngt eller vad ska man säga vant bort mig vid ett tryggt sällskap som man kan lita till på 100 %. När vi då åkte taxi från flygplatsen och han skötte snacket så lutade jag mig tillbaka och bara log 🙂

Flygresorna från Tivandrarum gick bra, mellan landade i Chennai och jag hade haft mardrömmar om denna mellanlandnigen eller flygresorna i sig om att jag skulle missade flygen eller sätta mig på fel flyg eller att vi skulle behöva nödlanda i havet, så vaknade mitt i natten och bara FAN vad är klockan? Meeen jag tänkte har jag överlevt alla taxiresor, mopedturer och tuctucisarna så borde jag väl ändå överleva detta också. I och för sig så borde jag väl kanske tacka Gud för detta då talibanen som satt brevid mig mellan Chennai och Delhi bad minst 3 gånger under den flygningen 🙂

När jag hade landat i Delhi så var det 3,5 timmar innan Daniels flyg kom. Dessa timmarna ängnade jag mig åt att äta, kolla på alla människor och började även på min femte bok. Tiden gick fort vill jag lova.

När vi hade mötts upp så tog vi som sagt taxi in till staden för att leta efter ett boende. Vi tog det första skabbigaste,billigaste rum kan inte kalla det hotell för att få några timmars sömn under natten. På natten, ingen aning om vad klockan va men det började smälla typ som att folk kastade granater eller smällare precis utanför rummet och detta följdes med massa skrik från folket, lät som att de typ var krig på gång, vi såg till och med hur det blixtrade precis utanför fönstret. Min första tanke eller våran var typ, SHIT måste vi fly Dehli nu eller landet?! Men efter några minuter av smällar, blixtrar och vrål så vandrade dem vidare som ett jävla luciatåg som Daniel sa i nattmössan. Så vi hörde hur luciatåget traskade vidare medens vi slöt ögonen och försökte somna om.

Vi vaknade några timmar senare och fann ingen anledning till att stanna kvar där så vi packade ihop våra saker lämnade dem i receptionen för att sedan checka in Delhi. Denna staden är verkligen ett riktigt jävla avgashål. Vi läste att dem inte rekommendera människor med astma att åka dit, vilket är fullständigt förståeligt. Staden är ett skitig stad som de andra men med ett jäkla tempo i hela tiden. Överallt är det människor som är påväg någonstans eller gör någonting. Den enda gången vi fick en lugn stund var när vi var inne i Red Fort och i Jama Masjid. Jama Masjid är Indiens största moske som rymmer 25000 människor. Den var verkligen enorm, men inte så mycket mer faktisk. Jag vet inte, kanske att jag är för ung för att uppskatta sådanna saker, men kanske att jag uppskatta det om 20 år och då har jag massa kort jag kan kolla tillbaka på och le. Red Fort är…. skit samma googla det bara om ni är intresserade 😉

Eftersom jag nu har en riktig författare brevid mig så ta jag lite semester idag och  lämna istället över ordet till Daniel Orrö som ska börja berätta om våran tågresa från Delhi till Varanasi som skedde den 5 januari:

Tåglinjen mellan New Delhi och Varanasi är enligt uppgift den som är mest utsatt för brottslighet i hela Indien. Därför var vi mer än väl förberedda på att hålla en hög vaksamhet. Vi satte upp ett mer eller mindre noggrant säkerhetsprotokoll inför tågresan, ungefär i stil med:

* Utgå från att alla är din fiende

* Utgå från att alla fiender vill dig illa (eller i varje fall vill åt dina pengar)

* Ha alltid värdesaker (inkl pass, tågbiljetter, pengar, kamera etc) på kroppen

* Lämna aldrig uppsikt över ditt övriga bagage

Det var med detta protokoll top of mind som vi klev på tåget på plattform 12 på New Delhi Railway Station runt klockan 19. Tåget skulle egentligen ha avgått mot Varanasi klockan 18:45, men var i indisk anda försenat.

Vi delade hytt med en indisk familj bestående av mamma, pappa, son och farmor, som på ytan verkade ganska harmlösa, men vi lät oss inte luras. ”Alla är din fiende”. Dessutom så var hytterna runt omkring oss fulla av diverse tvivelaktiga typer, alla indier, alla fiender.

Vi somnade på varsin galoninklädd sovbrits runt 22-23-tiden. Jag kan inte svara för Elinas nattsömn men själv så sov jag inte särskilt bra. Jag vaknade ungefär varannan timme av att a) mina ben hade somnat av att jag sov på rygg (hur det nu gick till?), eller b) sidan av mitt bäckenben höll på att pulveriseras av fosterställningen som var det enda fullgoda alternativet till ryggliggandes sovning.

Klockan 02:30 vaknade jag av en tredje anledning, nämligen en till bristningsgränsen fylld urinblåsa. Jag hade skjutit på toalettbesöket flera gånger under natten, inte främst för att toaletten endast utgörs av ett hål rätt ner på rälsen, utan för att det med vårt säkerhetsprotokoll i åtanke blir lite av ett projekt att gå på toaletten mitt i natten. Min Haglöfsryggsäck var säkrad i en flight pack av slitstarkt nylon vars dragkedja för säkerhets skull var låst med ett litet hänglås. Flight packen var i sin tur säkrad med en låsvajer under Elinas sovbrits, fastlåst med ett hänglås av större modell. I nästan fullständigt mörker var jag emellertid tvungen att trockla av mig sovsäcken, fullt påklädd med skor och allt (vilket mina fuktiga fötter skulle få ångra morgonen därpå), säkerställa att samtliga fickor på min jacka, som utgjorde 50 % av min huvudkudde, var stängda i sina dragkedjor. Jag skjöt ner jackan till mina fötter, sedan säkerställde jag att min lilla handbagageryggsäck, som en gång i tiden har tillhört den tjeckiska armén och som utgjorde de resterande 50 % av min huvudkudde, var helt försluten. Jag knäppte loss det ena axelbandet som jag tidigare på kvällen spänt runt ett beslag i väggen för att förhindra att väskan skulle trilla ner när jag sov, och skjöt ner även denna till mina fötter.

Först därefter hoppade jag försiktigt ner från min stenhårda, galonklädda sovbrits – jag sov i mitten av tre lodrätt placerade britsar, ovanför Elinas – tog på mig jackan och väskan och gick bort i korridoren, förbi en fripassagerare som satt ihopkurad på golvet, invirad i en ullfilt, och in på toaletten. Jag uträttade mina behov, tvättade händerna med ett av de tvålblad som jag hade i ett platsetui i jackfickan, gick sedan tillbaka förbi fripassageraren till min brits och reverserade processen med jacka och ryggsäck. Det hela tog cirka 20 minuter. Det kan tyckas vara lång tid, men säkerhet har sitt pris, och det priset stavas: tid och energi.

Puss och kram på er alla!

/Daniel

Elina här igen täkte jag ska försöka dra lite kort vad som hänt. Vi kom fram till Varanasi den 6 januari bara 7 timmar sena 🙂

Igår letade vi boende eller letade och letade, vi gick till ett hotell där det var alldeles för dyrt, 1000 rupis per natt för ett rum, ungefär 130 kr svenska vår budget ligger runt 300 rupis per natt. Så vi tog vårt pick och pack och traskade vidare. Vi gick in på typ en bakgård av ett större slag och skulle precis vända då vi såg ett guest house som heter Malti Paying. Vårt Malti Paying boende består av en säng som i sin tur består av en skabbig madrass på en träbrits. Toaletten är ett hål i golvet och duschen, ja jag vet inte, har bara provat kranen och den fungerar utmärkt inget varmvatten men för 20 kr natten för två personer kan man inte klaga.

Igår kväll vandrade vi runt Ganges, floden där de sänker ner lik och slänger i aska från liken. Såg några brasor och dessa brasor bestod då av människor kroppar. Och idag så har vi vandrat runt i staden, shoppat lite och sett Ganges lite till. Imorgon vid sex på morgonen så ska vi ut på en båttur för att se hur staden vaknar till liv.

Imorgon kväll bör det vidare mot Umaria för att ta oss till en natinalpark. I denna nationalparken var den senaste gången man såg en vit tiger doc 50 år sedan 😉  I alla fall så ska det i denna parken vara stor möjlighet till att se tigrar och leopader. Enligt Lonely Planet så kan man rida ut på elefanter i grynnigen ut i djungeln föratt sedan spana på alla djur. Får hoppas att det stämmer då denna boken är några år.

Meningen vad nu att jag bara skulle sriva: Hej vi lever, detta är en order från syrran då folk hemma börjar bli oroliga, men vi lever och mår bra! Detta gick ju sådär så nu måste jag sluta, hade kunnat skriva hur mycket som helst, men får berätta desto mera hemma.

Hoppas ni har hängt med, det där med röd tråd som svenska lärarna tjatade om har jag aldrig riktigt fattat 😉

Just det innan jag började skriva detta inlägg så märkte jag att personen innan mig hade glömt logga ut från WordPress, så jag och Daniel passade på att skoja lite med dem. Gå in på länken nedan och se själva: As Roligt!

http://jakeandmeridelwedding.wordpress.com/2012/01/07/oooops/